Handbollslöpning

De söndagkvällar jag skjutsar till handboll i Trångsund brukar jag passa på att springa. Det var ganska svalt idag och det första jag gjorde var förstås att tappa nycklarna i snön, men hittade dem tack och lov direkt.

Jag är positivt överraskad hur lätt det är att springa på snöiga gator med vanliga skorna. Fästet räcker gott så länge man håller steget lätt och ledigt, och fötterna blir varma nästan direkt. Det som många säger, att man får bättre löpsteg på halt underlag stämmer verkligen. Däremot är det kallt om händerna. För att inte bli för varm mot slutet så hade jag stickade fingervantar och det tog 3 kilometer innan händerna tinade upp. Jag ska nog prova med innervantar om jag hittar dem.

Nu startar maratons träningsprogram som jag tänkt följa i fem månader inför halvmaran. Får se hur det blir.

Mörker

Idag var verkligen en gråvädersdag. Jag var ute och sprang mellan halv två och halv tre och särskilt inne i skogen var det kvällsmörkt nästan. Jag undrade om jag hade solglasögon på mig.

Löpningen gick rätt så bra, det är väldigt blöt och geggigt i skogen, och det gick långsamt (jag har fortfarande inte lyckats hålla högre tempo än 6min/km i skogen), men skönt att springa och knät var OK, om än inte bra.

Att det ska vara så svårt

att skriva? Kanske för att ingen läser. Men jag skriver ändå, för någon dag kanske någon av ett rent misstag snubblar in på bloggen och då vore det ju trist om det inget står!

I går var jag helt ledig på en tisdag, så då steg jag upp 4:15 för att köra svärföräldrarna till Skavsta. När jag kom hem så somnade jag om, skulle sova 20 minuter men det blev nästan 1,5 timme. Men det behövdes säkert. Min plan var att springa till skogs, men inspirationen ville inte infinna sig, så det fick bli asfalt. Med Genesis The Lamb lies down on Broadway i öronen blev det 14,4 km i helt jämnt 5.40-tempo. Helt OK, men idag är låren stela.

Efter lunch kom jag ut och hittade några geocacher, det har inte blivit mycket sådant i höst. Det är märkligt svårt att ha flera intressen samtidigt. Löpning och caching funkar inte riktigt tillsammans. Sammantaget en mycket bra ledig dag!

Svårt att hålla tempot

Isak spelade handboll i Täby idag, tre matcher på rad med några minuters paus mellan varje. Tufft schema, men det klarade de bra. Två vinster och en knapp förlust blev resultatet, stundtals bra spel. När jag spelade gubbhandboll i torsdags så blev det storstryk, 11-25. Utan avbytare och utan vår ordinarie målvakt hade vi alldeles för lite att sätta emot. Själv missade jag en massa skott som åtminstone i några fall blev till kontringar för motståndarna.

Åter till dagens övningar. Eftersom grabbarna hade samling i god tid innan matchen passade jag på att springa. Jag måste ju använda min fina GPS-klocka! Tio minuters uppvärmning och sedan skulle jag prova att springa mot ett givet tempo. Lite osäker på form valde jag 5:20 och 6 kilometer. Första kilometern låg väl på ungefär den nivå, men sedan märkte jag att det gick väsentligt fortare. Efter 3 km låg snittet under 5 min/km och ungefär där höll det sig hela vägen. Jag tyckte det blev alldeles för tråkigt att ligga i 5:20. Totalt blev det drygt 8 km och med uppjogg 5:12-tempo i snitt. Jag är riktigt nöjd med hur det funkar nu.

I morgon när killarna har träning ska jag satsa på 10 km, mer långpass än så blir det inte just nu, men på tisdag är jag ledig, så då kanske det blir lite längre. Om vädret håller sig OK, jag har varken dubbar eller vattentäta skor.

En seg start

Intressekonflikt. Jag och K skulle ut och springa samtidigt, och bara en av oss kunde ha nya GPS-klockan. Sicket elände.
Men K hade aldrig mätt sin standardrunda ordentligt och jag har ju träningsprogram i min iPhone, så hon fick ta den.

Det var ju ett helt fantastiskt väder idag, kl 10 i morse var det ett par minusgrader och helt strålande sol. Det var jättelätt att motivera sig till att springa, men när jag kom ut var det segt i kroppen. Det brukar lossna efter någon kilometer, men idag var det inte förrän efter fyra kilometer när jag bestämt mig för att springa en timme och inte ta korta vägen hem. Då blev det lättare och återstående 6,5 km gick lätt. Tempot var inget vidare, men det var ju inte meningen idag, utan att få lite längre löpning än veckornas 45 minuter.

Nu har jag också bestämt mig för att prova marathon.se:s träningsprogram för maraton på 4 timmar. Jag tänker visserligen inte springa maran 2011, men halvmara och då kan det kanske vara bra med lite strukturerad träning. Jag kör gratisversion så får vi se hur det går. Programmet börjar 29 november och för mig blir det då fem månader till Kungsholmen runt.

Nu börjar nästa säsong

Idag anmälde jag mig och K till första loppet nästa år. I början av maj ska vi springa Kungsholmen runt, jag halvmara och K 10 km. I morgon blir det träning.

Min nya leksak

Nu har jag också skaffat mig en. Vadå? o en GPS-klocka förstås. En knappt begagnad Garmin Fr305.

I kväll var första löprundan med den nya leksaken och den funkade precis så bra som jag hade hoppats. Jättekul!
Nu har jag också möjlighet att träna lite mer organiserat med puls och tempo, det ska jag utnyttja.

Löprundan blev 7,5 km i Fullersta/Stuvsta, skönt väder, hyfsat pigg kropp. Skadan från handbollen i fredags börjar äntligen ge med sig, men ännu går det inte att löpa obehindrat.

Äntligen lite geocaching

Jag och K kom ut på en skogspromenad idag, och vilken härlig eftermiddag det blev! Vi åkte till friluftsområdet Paradiset, satte igång GPS:en och traskade iväg för att njuta och leta cacher. Att vi håller god fart märkte vi när vi snabbgick förbi några andra söndagsvandrare.

Att navigera med GPS:en kan bli lite knepigt när kartan i apparaten är opålitlig, den stig vi gick på försvann efter ett tag, men vi hittade oss tillbaka och kunde hitta både den första och den andra geocachen. Men sedan skulle vi tillbaka till stigen, men det var ingen stig. Jag tror det var en reservatsgräns som kartmakaren hade missförstått! Efter lite vandring på kanten av kärr hittade vi dock både sista cachen och vägen till bilen.

Skönt att gå och inte springa!

Banlöpning

Jag tror inte jag har sprungit på löparbana sedan skolmästerskapen i högstadiet, men idag var det dags igen. Jogg.se hade "klubbbmästerskap" och även omjag inte är medlem i klubbben var jag välkommen att komma och prova krafterna på Källbrinks IP. K ville också prova, jättekul. Eftersom IK Jogg är en nationell klubb ordnas KM på många platser i landet, en av dessa var Huddinge.

Dessvärre hade jag sviter efter handbollen i går, rejält ont i sidan där jag gjorde illa mig i matchen. När vi joggade upp till Källbrink gjorde det ont, men man får väl bita i. Mina tidsambitioner sänkte jag dock rejält. Två man på plats, Bernard som dragit ihop löpningen i Huddinge och Per (?). De båda hade ambitioner runt 21 minuter, så jag visste att jag skulle vara långt bort. I torsdags hoppades jag att kunna klara 22.30, dvs 4.30 /km, men idag kändes det redan från start omöjligt.

Direkt efter start kände jag hur lätt det är att springa på bana, man får massor av hjälp av underlaget (heter det fortfarande tartan?). Efter 300 meter kände jag också hur jobbigt det är med motvind när man springer hyfsat fort. Första kilometern sprang jag på drygt 4.30, men det kändes som konstant håll i sidan, så jag var tvungen att slå av lite. De två snabba pojkarna var långt före och K var långt efter. Varvad blev jag efter ca 3 km.

Det var jobbigt hela vägen, jag hade ingen kraft till tempoökning som jag brukar kunna ta till, det var bara sista 100 m som jag orkade spurta lite. Tiden blev till slut 23.36, och det är ändå klart personbästa i kilometertid. Hade jag varit hel så hade jag nog kunnat ta en minut snabbare.  Det blir monotont att springa på bana, men ändå kul att prova. Eftersom vi bor så nära kommer vi säkert att komma hit igen.

Gubb-handboll!

Ikväll var det hemmamatch i Huddinge HK Trim. Det är alltså herrar över 35 som spelar handboll. När vi har hemmamatch är det 21.40 på fredagkväll, det är vad jag kallar fredagsmys!

Jag spelar på nåder, de andra killarna i laget har ju spelat riktig handboll tidigare i livet, många är tränare i ungdomslagen. Jag spelade lite på universitetet för 20 år sedan, men har aldrig spelat på seriös nivå. Det jag har är en hygglig snabbhet och rätt bra kondis, så jag hinner ofta med att vara spelbar när vi kontrar. Tyvärr saknar jag passningskänsla och spelförståelse, så jag är rätt så klumpig.

I kväll var vi ett gediget gäng som samlades, 8 utespelare och en målvakt ( förra gången var vi fyra utespelare, det var lite tungt). Motståndet var den gröna faran från Nacka: Skuru. De är rätt så duktiga på handboll, och i första halvlek hade vi problem. De kom fram för lätt i vårt försvar och kunde avsluta ganska enkelt ot vår stackars målis som ändå gjorde ett bra jobb. Framåt spelade vi nog rätt så OK, hyggligt varierat och utnyttjade hela bredden. Själv spelade jag högerkant, vilket inte är så lätt när man är högerhänt, men tack vare bra pass så lyckades jag klämma in en boll. Jag tappade dock bort bolleländet ett par gånger med dåliga pass och mottagningar. Bakåt gjorde jag inte någon kanonmatch direkt, men det var hyggligt. Skuru ledde med två bollar (8-10) i halvtid.

I andra halvlek stängde vi bakåt. Jag har ingen ära i sammanhanget, utan det var vårt mittförsvar som gjorde ett kanonjobb samtidigt som Skuru nog blev lite förutsägbara. Dessutom tog målisen allt som kom igenom! Vi gick upp till 14-10 tror jag och höll ledningen hela vägen in i slutet. Jag fick ett kanonläge på en kontring men målvakten fick ut ett ben där jag var säker på att det fanns en lucka. Tur att det inte var avgörande. Slutresultatet blev 16 eller 17 mot 12, vår andra vinst på tre matcher. Om knappt två veckor ska vi till Tyresö.

Tack till Pelle för bilderna.

En ledig söndag

Ledig söndag betyder att jag inte behöver jobba, men inte att det inte finns en massa plikter som kallar.

Handboll med Isak vid lunchtid, kallt och regnigt, men i bilen gör ju inte det så mycket. Isak hade egentligen ont i foten och skulle inte spela, men när han väl var på plats så ville han vara med, så han stod i mål. Grabbarna spelade väl så där, men fick rejält med stryk. Isak var duktig ändå.

Nu ikväll kunde jag äntligen komma ut och kuta igen. Det har ju inte blivit så mycket senaste tiden, jag har bara fått ihop två pass per vecka, även om det senaste var riktigt rejält. Dessutom har jag slarvat med styrketräningen (målet att klara 100 armhävningar i sträck). Det regnade fortfarande och var två grader plus, men det var perfekt för att inviga mina nya tights. Det flöt på bra i mörkret och vätan, så efter en flämtig start blev det knappt 8 km ändå med ett rejält tempoavsnitt mot slutet.

Nu ska det bli bättring. Tre löpningar i veckan om jag inte har handboll.

En ledig dag

Kompledig idag. Telefonen avstängd, kollar inte jobbmejlen. Vad gör man då?
Springer!

Jag tänkte det skulle passa med mitt första riktiga långpass, vilket i mitt fall betyder mer än 90 minuter, även om det inte är så långt för många andra. 12,5 km är det längsta jag har sprungit förut.
Så jag åkte till Brantbrink i Tullinge för att springa det långa spåret där. Enligt informationen skulle det vara 17,9 km, vilket kändes jättelångt, men man kanske kunde ta en genväg om det blev för tungt. Det är ett delvis ganska kuperat spår, men brett och bra underlag. Känslan var bra, benen är pigga efter Tjurruset i helgen. Regnet höll upp, lagom temperatur.

Efter 12 km började det kännas långt, men om man är envis så går det, och när jag var runt så hade jag sprungit 18,5 km på 1 tim 47 minuter. Det känns riktigt lovande, och Lidingöloppet 15 km nästa höst känns riktigt överkomligt. Men att springa 30 km känns fortfarande VÄLDIGT långt, så stora LL får vänta.

Banan på Tjurruset

Från en annan löpare har jag fått bansträckningen på Tjurruset.

Utrustning

Jag har ju aldrig tidigare sprungit ett sånt här lopp, inte har jag orienterat heller, så jag var osäker på hur min utrustning skulle funka. Vi kan väl säga att det var blandat.

Skorna var perfekta! När jag hade bestämt mig för att springa Tjurruset köpte jag ett par terrängskor, det blev Inov-8 Roclite, och de har visat sig vara jättebra när det är stenigt, rötter och nu också i lera och blöta. Utmärkt grepp hela tiden! När många av mina medlöpare halkade i lera så hade jag grepp, efter vatten släpper de ifrån sig snabbt så fötterna kan bli varma igen. De är inte mycket att ha på hårt underlag för de hårda, men det var inte mycket sånt på den här banan.

Jag har inga tights, så jag sprang med superunderställ (syntet) från 80-talet med shorts utanpå, såg ut som Fantomen. Det gör jag inte om! Jag tänkte att de skulle släppa ifrån sig vatten snabbt, men de sög lera och blev obekväma.Nästa klädköp blir tights. Cykelhandskar från biltema och buff som pannband var utmärkt, lagom varmt för det tempo som gick att hålla. På överkroppen dubbla underställ och orange funktionströja (för att K skulle se mig), perfekt temperatur hela vägen.

Så allt utom byxorna var bra.

Tjurruset 2010

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Mitt hjärta är fullt av dagens stora händelse: Tjurruset 2010!

Tjurruset är en tävling för folk som inte förstår bättre, det är tio km löpning i terräng där det inte är meningen att man ska springa. I år var det drygt 5000 människor som inte visste bättre, men ungefär 1000 hade tydligen kommit på bättre tankar och uteblev. Jag var inte en av dem.

När jag vaknade i morse hade jag en liten aning ont i halsen och i huvudet. Tänkte jag hoppa av? Nej. Sonen I skulle ha sprungit kalvruset, men han var sjuk tidigare i veckan och kände sig inte i form för terränglöpning. Tråkigt, men sånt är livet. Så det blev jag och K som körde till Botkyrka motorstadion i Tullinge ca tjugo över tolv idag. Det var skönt att vi var i god tid, för bilkön började redan vid Huddinge sjukhus. Tur också att vi känner till smitvägarna, så vi kom ganska snabbt fram till parkeringen på gamla Tullinge flygfält.

Tjurruset hade i år inga förbestämda startgrupper (det blir ändring till 2011, då blir det seedning också), så jag hade bestämt mig för att tredje startgrupp borde vara lagom. Det tyckte massor av andra män också, så det var en lång kö till startfållan. Som tur var fick jag plats i startfållan, fast ska man vara noga kanske jag hade sprungit fortare om jag hade kommit långt fram i nästa startgrupp, det var nämligen väldigt trångt den första kilometern.När vi, 800 man, stod i startfållan var det dags för Friskis och Svettis uppvärmning! Kul idé, 800 män hopträngda som på ett försenat pendeltåg i februari ska röra sig i takt och svänga med armarna? Skulle inte tro det. Vi trampade på stället. Även efter startskottet trampade vi på stället, men tiden räknades ju från att man passerade startlinjen, så det var OK.
Loppet gick först på crossbanan, sedan svängde det av till endurospåret, de två första kilometrarna var bra, skön löpning med en mindre lerpöl. Alla löpare runt om mig försökte springa på kanten av pölen, jag sprang rakt igenom. Det var väl gegga jag var här för?
Strax efter vätskekontroll kom första kärret! Vatten till rumpan och sedan upp i gyttja, lite mer vatten till knäna och en brant stenhäll. Perfekt start, eller som en av medlöparna sa: bättre än sportdryck! Ytterligare lite senare, strax före 3 km tror jag, kom ett riktigt vadställe. En rejäl göl med vatten upp till låren och det var redigt kallt.
Fram till 7 km var det sedan mer skön löpning, mest smala stigar, en del gyttjediken, lite upp och ner. Bra skön löpning som passar mig bra. Jag är glad att jag tränat en del i Gömmarskogen.

Efter 7 km blev det riktigt jobbigt. De skickade ut oss i ett kärr. Vatten upp till vaderna, mjukt och sugande. Ett långt kärr. Det tog inte många meter innan jag och alla andra i närheten insåg att det bara var att gå. Ett jättelångt kärr. Med 3-gradigt vatten. Snart kände jag inte mina fötter. Till slut var kärret slut, jag bedömer att det var ca 700 meter långt. I iskallt vatten är det långt.

Fördelen var att efter det var allt lätt! Vi hade lite vatten, två lerdiken, en del hinder och en brant, men det var lätt. Målet hägrade, jag orkade en liten spurt och fick en medalj!

Det var ett jättekul lopp och jag ska nästan säkert springa nästa år också. Det var socialt eftersom jag inte orkade springa så fort så gick det att byta lite ord med grannarna. Lagom mycket folk efter första biten. Blött och kallt, men det var ju meningen.

Javisst ja, placering: Jag blev 1349:e man på tiden 1:05:55. Mitt mål var under 1:10 med hopp om 1:05, så det känns OK. Kärret var extremt.
Rapport även här

999!

Yes! Ikväll hittade jag mina två sista nummerskyltar och kom därmed upp i 999. Jag behöver inte längre titta maniskt på nummerskyltar utan kan koncentrera mig på världen, trafiken eller vad som nu finns i min närhet.

Det kommer att ta några dagar att vänja sig av med att titta på skyltarna, men det är OK.

Snart är numren slut

Jag är inne på spurten i Platespotting. I kväll såg jag 975, så nu bara 24 nummer kvar. Målet är att hinna dem i september, men det är ingen fara om det drar över i oktober.

Dessutom hann jag med att lägga ut nya burkar till två av de geocacher som hade blivit snodda/förstörda. Hoppas de här får ligga kvar.

Tjurruset here we come!

Nu är platsen för Tjurruset 16 oktobber bestämd! Det blir nästan hemma, vid crossbanan i Tullinge. Synd att jag inte kört endurobanan där, då hade jag nog känt igen mig helt.

I skogen med Dixie chcks

Ett härligt väder idag! Strax före tio kom jag iväg för att springa terräng (gröna spåret i Gömmarskogen) och solen hade börjat värma redan då. Temperaturen höll sig lagom hela sträckan och det var så himla skönt att springa! Jag tar det rätt så lugnt i skogen, benen är inte så starka ännu, men konditionsmässigt är det inga problem alls. Mina Inov8-skor är sköna att springa i och det är lätt att få ett bra löpsteg när det är massor av rötter och stenar att parera. I lurarna en gammal skiva med Dixie chicks, ett av mina absoluta favoritband, jag börjar blir country på gamla dar. Men löpprogrammet i iPhone la av efter drygt 3 km så sträckan blev en gissning, lite drygt 11 km blev det nog.

Att välja den smala vägen

Söndagen blev första löpdagen efter tävlingen förra veckan. Nu är det satsning på terränglöpning för att bygga styrka och uthållighet inför Tjurruset 16 oktober. Alltså snörade jag på mina fina nya Inov8 terrängskor och gav mig ut för att för första gången springa 10 km skogsstig. Tidigare längsta sträcka i skogen är 8 km. Gröna slingan i Gömmarreservatet ska vara 10 km, jag vet inte om det stämmer, men ungefär i alla fall. Det var ingen idé att sätta igång iphone-GPS:en, den har för dålig noggrannhet i skogen.

Eftersom jag bara hade värmt upp genom att cykla några minuter ut till spåret hade jag tänkt ta det lugnt i början, men det klarade jag som vanligt inte av. Första fyrahundra meter springer jag för snabbt och blir rejält flåsig. Dessutom retade jag mig på vätskebältet (som ju ändå inte behövs på så kort sträcka). Efter någon kilometer infann sig dock rytmen, det blev skönt att springa. Det är ett kul spår att springa, väldigt smalt, massor av rötter och stenar. En del riktigt branta backar både uppför och nerför. Det borde vara bra tjurrusträning. Jag vägrade titta på klockan tills jag kommit ca 7 km, idag var det ju inte fartträning utan uthållighet i svår terräng. Hela varvet tog ca 64 minuter.

Min begränsning känns inte som konditionen, den räcker för det tempo jag höll, men benstyrkan är lite på gränsen om det blir ännu tuffare terräng, kärr och lera. Jag måste bygga ben samtidigt med konditionen nu, alltså mer kvalitetsträning. Med höstmörkret blir det stig bara på helgerna och asfalt i veckorna. Nästa anhalt är "Lilla Tullinge-Tumbaloppet", 10 km på snälla stigar som hustrun också tänker pröva.

Ett ryck eller två

Det blev en ryckig helg. Jag och hustrun lyckades få tid över till att promenera både lördag och söndag och då satsade vi på geocachingpromenader. Så på lördag ställde vi bilen i Segeltorp och gick några kilometer. Längs vägen hittade vi fyra cacher samt hjälpte en kvinna att hitta vägen. På söndag hade vi tid igen, den här gången traskade vi runt i Segeltorpsskogen och hittade 4 alldeles nyutlagda cacher. 8 cacher på två dagar, det är ett bra ryck. Dessutom hann jag under eftermiddagen leta reda på 8 nummerskyltar (platespotting). Ännu ett ryck!

Bach to basics

I kväll var det dags att ta ton igen. Höstens första körövning och vår kära körledare hade letat fram en liten bunt med noter. Utmaningen var en kantat av Bach. Började harmoniskt, men några strofer in så blev det knepigare, särskilt nu när man är ovan på gehöret efter en hel sommar utan att ha tittat på en enda not. Jag hann inte få till det under övningen, men det är roligt när det är lite svårt, vår kör brukar inte göra så värst avancerade saker. Jag får helt enkelt öva hemma.

Att samla nummer

Platespotting heter den lätt bisarra hobby där det gäller att titta på bilars registreringsskyltar och se numren i rätt ordning från 001 till 999 (eller annan ordning om man känner för det). Det håller jag på med. Om ett par dagar är det exakt två år sedan jag började samla nummer och jag har idag, för första gången, kommit upp på listan över årets "bästa" platespottare (länk ovan). Just idag står jag dessutom på både veckans och månadens topplistor, men där har jag varit förut också.

Under två år har jag alltså sneglat på nummerskyltar, jag har åkt omvägar, jag har cyklat märkliga rundor och nu på slutet har jag dessutom börjat springa konstiga rundor för att leta efter bilar som har intressanta skyltar. Man kan säga att det finns två skolor i platespotting: hardcore som bara räknar skyltar på fordon i trafiken, och lättingar som jag som räknar även parkerade fordon. Jag skriver upp var intressanta skyltar bor och besöker dem när det passar. Men det är ju inte alltid de är hemma. Jag har hittat 909 skyltar och räknar med att nå 999 under hösten.

När jag är ledig

Jag har kallat bloggen så, för den här platsen handlar om just det. Inte om vad jag gör på jobbet, för det berättar jag inte.

Jag har några intressen som jag odlar, fast just odling är inte ett av dem. Relativt nyligen har jag börjat springa, så det kommer jag säkert att skriva ganska mycket om. Jag ägnar mig åt platespotting, närmar mig slutet (kommer i eget inlägg). Geocaching är ett stort intresse som jag hållit på med i snart 5 år. Motorcykling är kul, men det blir inte så värst mycket av det (jag pendlar till jobbet, men det skulle jag ju inte skriva om).

Sedan är det ju familjen också, men jag vet inte om det kommer att bli så mycket om den. Vi får se.

Blogga är väl bara så 2006?

Ska jag börja blogga nu, vuxna mänschan? Har jag något att säga och skulle nån vilja följa det? Vi får väl se, annars är det ändå en plats att skriva av sig, och det är ju inte det sämsta.

Så även om jag är sist ut i bloggosfären så kastar jag mig ut. Även den som simmar ensam blir blöt...